LEMA-projektet i Málaga (Spanien) består av två enheter: Universitetet i Málaga (UMA) och Marockanska föreningen för integration av invandrare.
I arbetet i Malaga deltog unga killar mellan 18 och 20 år. De var ensamkommande ungdomar från Marocko som migrerat från sitt land när de fortfarande var under 18 år. Så snart de kunde spåras i Spanien, och efter att ha kontrollerat deras status som ’Ensamkommande utländska minderåriga’ (UFM), tog det statliga systemet hand om dem. Då aktiverades de befintliga mekanismerna för barnskydd som bland annat ger dem skydd, mat, utbildning, och minimilevnadsstandard för att hjälpa dem att skapa det liv de längtat efter på ett värdigt sätt och inom de lagliga kanalerna. Allt detta fram till dess att de fyllt 18 år.
Problemet var att så snart de nådde den åldern togs allt stöd ifrån dem och de lämnades i en risksituation som hotade att förstöra allt arbete som gjorts fram till dess. De lämnades i en situation där de utsattes för flera olika hot och blev tvungna att överleva med få medel. De inte hade någon familj runt sig, de var i ett annat land, i en kultur olik deras egen, med ett språkligt handikapp, utan ett hem eller inkomst.
Då och då hade den Marockanska föreningen ett program för denna grupp (kallad EXYI: Tidigare skyddade unga migranter). Ungdomarna som har deltagit i LEMA-projektet i Málaga (Spanien) är en del av EXYI-programmet i den föreningen. Närmare bestämt, vi arbetade med en grupp på ungefär 10 ungdomar, alla killar, vars medlemmaskap i projektet har varierat under projektets gång. Rörligheten hos deltagarna är en del av deras verklighet och under hela den tid vi arbetat med dem har flera åkt till andra platser för att försöka hitta andra livsmöjligheter, medan nya har tillkommit.
Huvudsyftet med LEMA-projektet styrde de aktiviteter som genomförts i Málaga (Spanien). Inom denna ram, lades tonvikt på socio-pedagogiska åtgärder. Närmare bestämt, en process med socio-pedagogiskt stöd som var menad att vara stärkande och inkluderande. I nästa del kommer de socio-pedagogiska grunderna i denna process att förklaras och de huvudåtgärder som gjordes för att förverkliga dem kommer att visas. I huvudsak bestod uppgiften av att analysera, tillsammans med ungdomarna, deras livsberättelser, med fokus på resilience. Resilience ses här från miljö (inte bara individualistisk), intersektionellt och longitudinellt perspektiv, dvs. som ett resultat av sammanflödet av flera och varierande faktorer under en livstid.
De socio-pedagogiska grunderna som ligger till grund för arbetet med ungdomarna i Málaga (Spanien) finns angivna nedan. När dessa grunder är tydliggjorda, kommer det konkreta arbetet med ungdomarna att beskrivas.
Modellen som använts är resultatet av kombinationen av olika perspektiv. Perspektiv som de olika medlemmarna i LEMA i Málaga (Spanien) har tillämpat i andra projekt (individuellt och tillsammans) med barn och ungdomar i social riskzon, med bra resultat. LEMA-projektet har gett möjligheten att kombinera de olika perspektiv och förbättra de aspekterna som behövde förbättras, för att kunna ta ett kvalitativt steg mot en mer fullständig och holistisk modell. Utifrån detta har en multiapproach modell satts samman, en modell som kombinerar följande perspektiv: miljömässig-humanistisk, stärkande-kritisk och inkluderande.
Det miljömässiga-humanistiska förhållningssättet betraktades som grundläggande för att skapa en passande miljö för det socio-pedagogiska arbetet. För att skapa en sådan miljö krävdes en sammansättning av olika delar, en av kärndelarna var relationerna och banden mellan de olika medlemmarna i projektet (ungdomar, pedagoger och forskare).
Med detta i åtanke, var planen att arbetet skulle genomsyras av en känsla av fritid. Alla sessioner började med, eller uttryckets som, sociala, lekfulla, sportiga, kulturella eller liknande aktiviteter. Dessa aktiviteter, som man kommit överens om med ungdomarna eller som tydligt efterfrågats av dem, var intressanta och motiverande för dem och gav ett klimat som var främjande för att skapa kontakt mellan alla deltagare.
Kontakt som, även om den var osynlig, försökte smidas med det starkaste av allt: tillit, som tillsammans med det band som genererades genom de olika dynamikerna som genomfördes, fortsatte utvecklandet av band mellan de olika medlemmarna i projektet (Bowlby, 19761). Därmed, var det inte bara aktiviteten som ansågs viktig, utan, framför allt, stunderna av umgänge runt den.
Dessa band var unika för varje enskilt fall, men lite i taget blev de starkare och ett nät av relationer vävdes runt projektet som, utöver att representera en ny social cirkel för ungdomarna, växte fram som ett stödnätverk för dem, några liknade det vid en familj:
“Jag tycker att det [om projektet] känns bra därför att nu är vi som en familj, nu har alla en till familj“
Målgrupp ungdomar från den Marockanska föreningen
Kärnan i en sådan miljö var humanistisk. De grundläggande förutsättningarna som genomsyrade det var: skydd, rättvisa, respekt, horisontalitet, dialog och frihet. Utöver detta utformades ett arbetssystem baserat på personligt bemötande. Inledningsvis ombads varje ung deltagare att teckna en ’Livslinje’. Med hänsyn till att det var en konstig uppgift för dem och att abstraktionsnivån var hög, formulerades ett system för att jobba i par. Varje ungdom från den Marockanska föreningen skulle ledsagas av en frivillig, en pedagog eller en forskare. De frivilliga var universitetsstudenter, pedagogerna var yrkesverksamma i Marockanska föreningen och forskarna hörde till Universitetet i Málaga. Alla närvarade vid varje session, deltog i fritidsaktiviteterna i början av varje dag och arbetade sedan själva med den ungdom de blivit ihop parad med. Detta möjliggjorde en mer human och individualiserad relation mellan medlemmarna i varje par, när de lärde känna varandra på ett mer personligt och intimt sätt, och att mer bestående band etablerades.
Det stärkande-kritiska förhållningssättet formulerades genom åtgärdsmodellen som kallas för socio-pedagogiskt ledsagande, vilket baseras på att gå tillsammans med den andra personen för att ge stöd och vägledning under promenaden. Målet med denna modell är att bidra till att utveckla självständiga människor med tillräckliga kriterier för att utvecklas på egen hand i sin miljö.
I fallet LEMA i Málaga (Spanien), gick vi med ungdomarna under de sessioner som hölls varje vecka, även om vi också fanns vid deras sida när de stod inför andra situationer (individuella och indicier) som ansågs nödvändiga, såsom, till exempel, ’att komma över ett väghinder’ eller bara helt enkelt spendera ledig tid tillsammans. I detta avseende var ledsagandet utformat för att fullfölja de uppgifter som fastställts i projektet, men framför allt för att stötta dem, eftersom målet var att de skulle få självförtroende och nödvändiga verktygen för att flyga på egen hand.
“Jag gillar det här projektet eftersom på helger, till exempel, går vi och tar en kaffe och kollar på fotboll och vi känner oss inte ensamma i huset. Vi har inte en sån där dag då du tappar tålamodet och mår dåligt. Så att det här inte händer, tack vare projektet går vi för att spela, ha kul, kolla på fotboll, ta en kaffe“
Målgrupp ungdomar från den Marockanska föreningen
När det gäller analysuppgiften som skulle göras baserat på ungdomarnas ’Livslinjer’, fick de unga deltagande vägledning och råd, samtidigt som de tillfrågades om tvivel och fick frågor som fick dem att reflektera. Det individuella arbetet med var och en av dem, resulterade i en kollektiv målbild och de diskuterade tillsammans om de mest innehållsliga aspekterna som hade dykt upp individuellt. Allt för att få dem att tänka på sin verklighet. Därför var ledsagandet också utbildande, eftersom det strävade efter att utveckla argument som kunde hjälpa dem att förstå, på ett mer generellt plan, det komplexa i situationen de befann sig i. Detta för att finna lösningar och för att utforska hållbara strategier. Allt hade utvecklats från ett kritiskt perspektiv som sökte lika möjligheter och samhällelig rättvisa (Freire, 19762; Giroux, 19833), eftersom det dels försökte motverka svårigheterna de mötte, och dels försökte förvandla strukturer och mekanismer som förhindrade deras utveckling (framstegen för medlemmarna i denna grupp).
Det tredje tillvägagångssättet, uppmärksammande av olikheter och inkluderande, utvecklades parallellt som en konsekvens av alla ovanstående. Förhållningssättet utgår från att det kritiska stärkandet av medlemmar i en minoritetsgrupp i riskzonen, genom den humanistiska miljön, även bidrar till deras fulla utveckling. Med andra ord, utifrån perspektiven ovan, handlade det om att deltagande unga kan utveckla sin fulla potential i alla livets områden.
Utifrån att två av tre av de grundläggande mänskliga behoven (Maslow, 19754), fysiologiskt och skydd, var minimalt tillgodosedda för de unga, formulerades, utifrån ett inklusionsperspektiv, en mekanism för att bidra till utvecklandet av den tredje: anknytning-tillhörighet (vilket är den som fullbordar grundnivån för överlevnad) och för att fullborda den andra (just omnämnd), och skapa en tryggare miljö för ungdomarna.
Engagamenaget hos en frivillig grupp universitetsstudenter i samma ålder som deltagande unga från den Marockanska föreningen, gjorde det möjligt att skapa en trygg miljö och vidga relationssystemet hos de senare. Det gav dem tillfälle att relatera till människor utanför den Marockanska föreningen (födda i Málaga) i en tillitsfull omgivning, vilket var behagligt för dem. Det var också ett sätt att skapa rötter och få de unga från Marocko att se att de höll på att förverkliga sin flyttdröm, och ge dem styrka att fortsätta gå framåt.
“För mig är det viktigt eftersom det inte är många människor som frivilligt anmäler sig för att vara med oss, som vi sa tidigare behöver vi få förtroende, det är många människor som är spanjorer som inte litar på oss, men dessa människor gör det”
Målgrupp ungdomar från den marockanska föreningen.
Genom att kombinera de tre förhållningssätten skapades en omfattande och långtgående åtgärdsmodell, vilket på ett positivt sätt bidrog till utvecklingen hos de ungdomar som deltog i projektet. De olika förhållningssätten kompletterade varandra, och gjorde det möjligt att skapa en multiapproach modell: personlig, holistisk, samordnad, omfattande och nätverkande, vilket tog hänsyn till varje persons verklighet från praktiskt taget alla aspekter.
Det hade inte varit möjligt att gå framåt på samma sätt om de olika dimensionerna för varje fall hade behandlats på ett allmänt och separat sätt.
Följande är några av de referenser som publicerats av LEMA-medlemmar i Spanien som stöder den motivering som just beskrivits:
Ruiz-Román, C. y Herrera-Pastor, D. (2020). La investigación de la Resiliencia y el Acompañamiento Socioeducativo: situación, limitaciones y posibilidades desde la mirada de la desventaja social [Researching on resilience and socio-educational accompaniment: Situation, limits and possibilities from social disadvantage]. En E.S. Vila Merino e I. Grana Gil (coords.). Investigación educativa y cambio social (211–226). Barcelona: Octaedro.
Herrera, D., Juárez, J. y Ruíz-Román, C. (2020). Collaborative leadership to subvert marginalisation. The workings of a socio-educational network in Los Asperones, Spain. School Leadership & Management, Vol. 40, 2–3, 203–220. DOI: https://doi.org/10.1080/13632434.2019.1699525
Ruiz-Román, C., Juárez, J. y Molina, L. (2020). Facing adversity together by looking beyond ability: an approach to resilience among at-risk children and youth. European Journal of Social Work, 23(2), 315–326. DOI: https://doi.org/10.1080/13691457.2019.1570084
Herrera-Pastor, D., Padilla-Carmona, M.T., & González-Monteagudo, J. (2020). Acompañamiento sociopedagógico, holismo y longitudinalidad: Claves de una buena práctica con un menor infractor [Socio-pedagogical accompaniment, holism and longitudinality: Keys from a good practice with a young offender], Vol. 22 (1), 62–74. Revista Fuentes. DOI: https://doi.org/10.12795/revistafuentes.2020.v22.i1.05.
Delgado, P., Bernedo, I., Carvalho, J., Salas, M. y García-Marín, M. A. (2019). Foster Carers’ Perspectives about Contact in Portugal and Spain. International Journal of Social Science Studies 7(6), 145–153. DOI: https://doi.org/10.11114/ijsss.v7i6.4502
Ruiz-Román, C., Molina, L. y Alcaide, R. (2019). We have a common goal: Support Networks for the educational and social development of Children in Disadvantaged Areas. British Journal of Social Work. 49 (6), 1658–1676. DOI: https://doi.org/10.1093/bjsw/bcz063
Herrera Pastor, D., Soler García, C. y Mancila, I. (2019). Interculturalidad Crítica, Teoría Sociolingüística e igualdad de oportunidades. La extraordinaria historia de un menor infractor [Critical Interculturality, Sociolinguistic Theory and Equity. The extraordinary story of a juvenile offender]. Revista Tendencias Pedagógicas, 33, 69–82. DOI: https://doi.org/10.15366/tp2019.33.006
Fuentes, M. J., Bernedo, I., Salas, M. D. y García-Martín, M. Á. (2019). What do foster families and social workers think about children’s contact with birth parents? A focus group analysis. International Social Work 62(5), 1416–1430. DOI: https://doi.org/10.1177/0020872818775475
Ruiz-Román, C. y Rascón, M.T. (2017) Between two shores: A multiple case study on the crisis of values and educational practices in Moroccan immigrant families in Andalusia, Spain. Children’s Geographies, 15 (2), 177 – 192. DOI: https://doi.org/10.1080/14733285.2016.1214683
Herrera-Pastor, D. y De Oña-Cots, J.M. (2017). Personalizar la intervención educativa con menores en situación de riesgo es fundamental para su desarrollo, la igualdad de oportunidades y la justicia social [Personalizing educational intervention provides equality of opportunities to under eighteen at risk]. Revista Internacional de Educación para la Justicia Social, vol 6, nº 2, 149–165. https://doi.org/10.15366/riejs2017.6.2.009
Ruiz Román, C.; Calderón Almendros, I. y Juárez, J. (2017). La resiliencia como forma de resistir a la exclusión social: un análisis comparado de casos [Resilience as a way of resisting social exclusion: a comparative analysis of case studies]. Pedagogía Social. Revista Interuniversitaria, 29, 129 – 141. DOI: 10. SE7179/PSRI_2017.29.09
Herrera Pastor, D. y De Oña Cots, J.M. (2016). La importancia del ambiente de aprendizaje. Pedagogía ecológica en un centro de menores [The relevance of the learning environment. Ecological education in a detention centre]. Revista Fuentes, 18 (1), 77–90. DOI: http://dx.doi.org/10.12795/revistafuentes.2016.18.1.05
Bernedo, I. M., Ruiz, C., Lino, R. y Juarez, J. (2019). Situación
educativa y sociolaboral de familias en exclusión social en Málaga. En J. A. Marín-Marín, G. Gómez-García, M. R. Navajas-Parejo, y M. N.
Campos-Soto (Eds.), Inclusión, Tecnología y Sociedad: investigación e
innovación en educación (pp. 1328–1341). Editorial Dykinson, S.L. (ISBN:
978–84-1324–491‑4).
García-Martín, M. A., Fuentes, M. J., Bernedo, I. M., y Salas, M. D.
(2019). The views of birth families regarding access visits in foster care. Journal of Social Work, 19(2), 173–191. doi: 10.1177/1468017318757399
Läs mere
Bowlby, J. (1976). El vínculo afectivo [The emotional bond]. Buenos Aires: Paidós.
Contact: Ph.D., Associate Professor Ditte Tofteng, Copenhagen University College DITO@kp.dk
